Vad är träning?

Träningen bygger på att träna ingripandetekniker. En teknik är helt enkelt ett visst sätt att agera på. Att tala med hög röst är en teknik, att viska är en annan teknik, att använda gester samtidigt som en säger något är ytterligare en teknik. Att ställa frågor är en teknik, att tala med påståenden är också en teknik. Det finns obegränsat med tekniker och i träningen både finslipar vi dem vi redan använder och experimenterar med nya.

Ett ingripande innehåller oftast flera olika tekniker samtidigt, som samspelar med varandra. Därför experimenterar vi också med hur tekniker kan kombineras på olika sätt.

Hur tränar vi?

I ett rollspel iscensätter deltagarna en situation som innehåller något typ av förtryck. En eller flera deltagare tränar på att, som tredjepart, ingripa i den iscensatta situationen. Efter rollspelet analyserar deltagarna och civilkuragetränaren vilka tekniker som ingripandet innehöll och hur de påverkade maktdynamiken i situationen.

Bjud in oss att underlätta trnin gmed er grupp – det kan vara en grundskola eller en folkhögskola, ett universitet eller en fritidsgård. Det kan vara organisationer, lösa nätverk eller en arbetsplats som vill träna civilkurage i synnerhet eller en att ingripa mot ett visst förtryck i synnerhet.

Vad är civilkurage?

För många innebär civilkurage att konfrontera någon eller att utföra ett hjältedåd. Det kan till exempel handla om att säga ifrån när någon blir mobbad eller att rädda någon ur ett brinnande hus. Men civilkurage kan vara så mycket mer än en heroisk insats eller att konfrontera. Vi brukar säga att civilkurage innebär att agera för att förändra en situation där det pågår förtryck.

Vi fokuserar vi på vardagliga situationer och tränar tekniker som inte endast handlar om individuellt mod eller konfrontation.

Vardagens civilkurage fokuserar på att träna tredjepartsingripanden. Det innebär att den eller de personer som varken utsätter någon eller blir utsatt för ett förtryck ingriper. På så sätt skapar vi en värld där passiva åskådare blir aktiva aktörer. Genom att ingripa när vi möter orättvisor och förtryck skapar vi möjligheter för mer demokratiska och jämlika samhällen.

Vad är ett ingripande?

Vi brukar beskriva ett ingripande som en handling för att förändra ett pågående förtryck eller orättvisa. Ett ingripande kan ske på olika sätt och rikta sig mot olika aktörer.

Ett ingripande behöver inte alltid riktas mot den som är problemskapare, utan kan riktas mot den som blir utsatt, en maktstruktur eller passiva åskådare. Begreppet ska inte missförstås som att det är nödvändigt att stå ”utanför” situationen, fysiskt eller rumsligt, för att kunna gripa ”in”. Många gånger är ingriparen redan en del av situationen eller i gruppen som den ingriper i.

Vi tränar på att ingripa genom att testa, träna och finjustera olika tekniker.

/

Lydnad och olydnad

Vardagens civilkurages metod inspireras av ickevåldsrörelser och teorier. Inom ickevåld kan en person, grupp eller regering inte »ha« makt. Det är snarare en fråga om vem som ges makt genom stöd och samarbete. Det är denna beroenderelation som gör att de lydande aldrig är maktlösa. I stället är det de som aktivt stödjer eller passivt accepterar ordningen som genererar makten. Därför är till exempel stater beroende av att medborgare betalar skatter, följer lagar och regler och inte bygger motstånd. Det är bristen på ingripanden som gör att förtryck kan fortgå.

Att skilja mellan sak och person

Att skilja på sak och person innebär att skilja på den förtryckande handlingen och personen som utförde förtrycket. I ett ingripande kan en ingripa mot handlandet eller personen. Till exempel stämplar »Du är sexist!« personen som sexist medan »Det du just sa är sexistiskt!«, sätter fokus på hur något sades och att det då blev sexistiskt. I vår metod och utifrån ickevåldsprinciper försöker vi alltid ingripa mot sakfrågan, alltså handlandet och utan att stämpla personen som en förtryckare. På så sätt ger vi möjlighet för dem som beter sig förtryckande att ändra sitt beteende och kanske i framtiden själv bli någon som ingriper i liknande eller andra förtryck.

Begreppet civilkurage

Begreppet civilkurage växte fram under 1800-talet. Den tysk-preussiske politikern Otto von Bismarck använde begreppet Zivilcourage för att kontrastera det mod som militärer behöver på slagfältet med mod som medborgare uppvisar i samhället. Begreppet har över tid förskjutits och förändrats i olika språkliga och nationella kontexter. Överlag ses det inte längre som motpol till militärt mod utan är ett fristående begrepp.

I en svensk kontext används begreppet civilkurage ofta hos allmänheten, medan det i andra länder knappt används alls eller är mer av ett akademiskt begrepp.

Civilkurage enligt Nationalencyklopedin

» civilkurage [-ɑ:ʹʃ] , mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk. «

Civilkurage enligt Vardagens civilkurage

» Civilkurage innebär att agera för att förändra en situation där det pågår förtryck. «